p4nnkaka

Min hjärna går på hörvarv och här sitter jag i min lägenhet i denna stora värld.

Från flera diskussioner igår om vad man faktiskt har lyckats åstadkommit än så länge i livet, är jobbet som en sommaräng och känner man verkligen att man är i rätt fas i livet.

Ena stunden kan jag tänkta "Vad i helvete håller jag på med? Vad gör jag här?"

Nästa stund tänker jag "Det kommer, ta det lugnt."

Denna dröm som man alltid önskar ska gå i uppfyllelse.
Men den kommer inte att få i uppfyllelse om jag inte gör något åt det!

Jag ska sätta upp en tidsplan.

Jag måste uppfylla min dröm, annars sviker jag mig själv.

Frågan lyder hur länge jag orkar vänta. Jag vet att jag inte kan vänta för länge heller, eftersom jag inte vet hur mitt liv ser ut om 2-3 år. Om 2-3 år kanske man sitter där i ett förhållande och inte har samma frihet som man har nu, därför känner jag lite press att det bör ske snart.

Men varför sådan stress kan man ju undra.

Ja, jag känner att jag hade en jäkla stress till att börja plugga och jobba utan att riktigt tänka igenom det jag gjorde.

Om jag ångrar det nu? Nej, jag vet inte. Det är som sagt inte för sent.

Men jag känner att jag vill stanna nu i den fas jag är för tillfället.

Stanna här utan att känna press eller stress att prestera något på någon nivå.

Stanna här så att jag känner likadant om 1 år. 1 år klarar jag väl av att vänta?

Det är nästan så nära att jag har bestämt det, men jag borde vänta längre.

Det är tur att man har vänner att diskutera och prata med om sådant här, för jag hade inte blivit klok om jag hade varit tvungen att diskutera det här med mig själv, för jag vet att jag inte hade kommit fram till något.

"Kan man tänka för mycket?
Kan man tänka för lite?
Är alla tankar värda att tänkas?"
- mli