Hjärnan bränner.
Inte kul alls.
Jag hade inte ens tänkt på det. Men nu kommer jag väl antagligen tänka på det hela tiden.
Dock så vet du inte hur det är från mitt perspektiv.
Men jag hade väl antagligen inte tänkt ifrån ditt heller.
Förlåt.
Vi alla är rädda för något eller hur ?
Rädd för något på denna jord.
Visst, man är väl rädd för flera saker.
Men jag tror det finns bara en, EN sak som man är speciellt rädd för.
Något som får en att tappa förmågan för allt.
Eller så kanske man inte har hittat den rädslan än?
Jag har iallafall hittat min.
Sitter och lyssnar på Mayday Parade.
Tänker över livet.
Inser att saker och ting kommer aldrig bli som förut.
Aldrig någonsin.
Man känner sig så liten ibland.
Sådär liten att man önskade att allt omkring en tar hand om en.
Att de hjälper en, gör saker åt en. En såndär man kan kalla förälder.
Tänk om man inte var redo att flytta? Hur kan man veta det ?
Tänk om man inte var "tillräckligt utvecklad" för världen där ute?
Att trösta sig så fort man hittar någon som kan ta hand om en.
Men en förälder hittar man inte igen?
Det är något man har lämnat och inte kan återvända till.
Som en fjäril aldrig kan återvända till sin puppa.
Som en banan aldrig kan återvända till sitt skal.
Som en vattendroppe aldrig kan återvända till sitt regnmoln.
Det är något man lämnar och inte kan komma tillbaka till.
Självklart kan man komma och hälsa på.
Men när man hälsar på är det så självklart att man ska hjälpa till att tvätta, diska, städa, laga mat. Inte alls lika självklart som det var innan man flyttade.
Jag klagar inte över det.
Men jag kan fortfarande känna mig så GRYMT ensam.
Så utlämnad på något sätt.
Som om jag inte passar in i detta. Som om det var för tidigt.
Som för en fågelunge som flög för tidigt i sitt bo.
Hur ska den fågelungen klara sig om den inte ens kan flyga?
Mycket snack.
Det är väl det allt går ut på?